Idag kollade vi bort oss i skogen....

Idag fick vi för oss att försöka hitta vårt tranbärs ställe.... Det var väl för 10 år sedan vi  senast var där och plockade tranbär, visste att de växte som bäst bakom en stor sten... Förstås så visste vi att det inte skulle finnas några bär att plocka, men vi skulle säkra platsen till nästa år. Det var hugget och en massa nya träd hade vuxit upp, någon stor sten hittade vi inte.... Vi snurrade på en halv timme med ögonen stirrande i marken och sen gav vi upp! Jaha, vi började gå mot bilen, men, vad konstigt ingen bil i sikte och vad bergit och konstigt det såg ut... Jag frågade gubben vet du var vi är? Nja, inte riktigt, fick jag till svar. 

 Månne vi ska ditåt?

.. eller kanske ditåt?

 Gubben spanade och funderade.... Till slut plockade han fram sin mobil och satte på sportstracker... Jaha, där är vi och va, vi hade gått precis åt fel håll rakt in i skogen! Snurriga som vi var så rättade hjärnan inte till sig m,ed det samma, utan vi fick ringla på tills vi hade fått in rätt kurs.

 När vi så småningom kom fram till skogsvägen så mötts vi av en karl med gevär! Älgjakt på gång!

Jag litar ju blint på gubben min att han tar mej ur skogen, för jag blir snurrig varje gång och hittar aldrig dit jag ska, men han brukar veta, men inte denna gång! Hade nog tankar att  vi skulle skicka hundarna och  söka bilen....

Tur att vi inte hittade denna skithög när vi irrade runt i skogen, då hade vi väl blivit rädda att vildsvinen skulle komma och ta oss! Nej, lite senare vid vår stuga hittade vi skithögen, hört mej för lite och antagligen är det vildsvin som varit framme.

Måste man va en tråkig pensionär?

Pensionär.... Ja, det är jag!

Men jag sitter inte i gungstolen och gungar.....

Jag gör en massa barnsliga saker....

Jag tycker om att leka....

Jag vill inte alls vara förståndig....

Jag gillar Inge Löök...

Jag tycker om att klä ut mej.....

Jag gör sånt som jag gillar och sånt som är roligt....

Jag bloggar ganska barnsligt....



Jag tränar och tävlar med mina hundar, ser nog blickar och vet att folk tänker, vad gör den där gamla käringen här med oss " ungdomar"....

Men, men, jag gör det jag gillar och tycker är roligt och tycker inte jag skall behöva ha en "gammal käring" stämpel i pannan....

Socialaste svan i stan....

I över en månad har jag gått och hälsat på svanen som byggt bo, lagt ägg och ruvat vid Notudden. Den har varit med på lite ungdoms träffar, ölflaskor, chipspåsar m.m. har påträffats på berget bredvid, midsommarfirande med midsommarstång och massor av människor, hundar som sprungit nästan fram till boet och vill hälsa och en tokig kärring som gått där och pratat och fotat.... Svanen har legat lugnt kvar och ruvat på sina fem ägg. Men i början av veckan började det hända saker, helt plötsligt stack ett litet dunigt huvud fram under vingen. Men dagen efter såg vi inte till någon unge....

I går kväll beslöt grannen och jag att vi går dit med våra kameror och ser om vi ser någon liten dunboll... Tyvärr var boet tomt, men ute i viken simmade ett svanpar med tre små, små ungar.

Lite tokig som jag är så satte jag igång och ropa pocko, pocko, pocko, för så brukar jag ropa när jag matar fåglarna på isen på vintern (svanar har blivit matade då också), jag har hört att en gammal släkting till gubben brukar locka så på "sina svanar". När jag började ropade satte svan familjen upp högsta hastighet mot stranden och oss! Båtmänniskorna som var i närheten trodde nog att kärringen fått något större fel som kacklade på detta sätt!

 Mor, far och de tre ungarna kom med bestämda steg tillbaka mot boet utan att bry sig om oss, så klart väste de " stanna vid stoppgränsen" som var 2-3 meter från boet.

Mamma svan och ungarna i släptåg hoppade upp i boet.

Pappa svan stannade nere vid strandkanten och luftade sina fötter en och en....

Mamma svan gick runt och redde upp i boet och gjorde det bekvämt för sig och barnen. 

Ungarna lade sig snällt i rad i boet....

 

 Mamma svan bredde sina vingar över ungarna och lade sig till ro, fast alla barn ville nog inte rikt  lägga sig med detsamma.... 

Själen fick sitt, då vi njöt av den vackra kvällen, naturen och djuren....

Solen gick ner och vi lämnade familjen svan. Jag gick hem för att se Brasilien-Colombia matchen men det var ingen lisa för själen....

 

En liten tillbaka blick från början av juni när äggen är nylagda och ruvningen påbörjades.....

Det blommar på stigen ner till sjön....

Det är en lycka att ha denna lilla vandringsled "ner till sjön", vi öppnar stängslet från tomten och sedan är vi nästan direkt i ute på blomsterstigen.....

Hundarna tycker också att det är en lycka att ta stigen ner till sjön....

Det finns absolut alla sorters blommor och växter som blommar från tidigt på våren till sena hösten....

 Det lyser gult....

Tjärblomstren finns där...

 Blodnäven kantar berget.....

 Vitmåran i sin enkelhet...

Hundarna kan passa på o ta ett dopp och äta lite svanskit vid strandkanten....

Rosbuskar finns det gott om....

Olika färger på de flesta tuvorna....

 Gräset har växt så mycket nu i sommar att vi inte hinner trampa ner det, gubben borde ta fram röjsågen...

 Klövern blommar....

Blått var det här....

 Naturens egna konstverk bland blommorna...

Vem har planterat ekarna som är på kommande kan man undra....

En nyckel, men vems?

De ståtliga ormbunkarna döljer ingången till och från vår tomt 

Colombia vann!

Ikväll träffades 4 åländska familjer för att heja på Colombia i fotbolls vm. Det har gått mera än 20 år sedan vi hade vår första träff, med den gemensamma nämnaren Colombia..... Att börja med var vi ganska många fler som träffades, för då var våra barn också med. Nu har barnen växt upp och är inte så intresserade att komma med på våra träffar, fast de är de som är orsaken till att vi träffas, för alla våra 7 barn är födda i Colombia! 

 I kväll styrde vi kosan mot Hammarland, där Colombias flagga vajade i flaggstången!

 Det var inte bara i flaggstången som colombiaflaggan vajade, den vajade också på ett par axlar....

Här står alla upp när Colombias nationalsång spelas.

I halvtid hann vi med kaffe och goda bakverk!

 Många hejarrop och gänget mycket nöjda med 2-1 segern.

 

Ha, ha jag fick min vilja genom!

Det är länge sen jag bloggade sist.... men livet går vidare.... djuren är för snälla.... ungarna är inte alltför snälla, midjemåttet har minskat lite.....  och nu har jag fått gubben övertalad att samarbeta med mej!
Vårt stora fem meters blodplommon träd på framsidan av huset dog i fjol.... Fåglarnas älsklingsträd, där de satt och kvittrade, åt sina frön och nötter, där hackspettet hade små gropar att sätta jordnöten i, som den sen hackade i sig. Vi väntade ett år med att såga ner det för att se om det skulle återvända till livet, men det var stendött! Så det fanns inget annat att göra än att såga ner det. Mitt hjärta värkte när jag tänkte på mina stackars fåglar.... I kanten av vårt ena trädgårdsland finns ett stort fläderbärsträd som har växt och blivit flera meter högt, tar all näring från trädgårdslandet och skuggar.... Tänk om det kunde flyttas ut mot gatan och bli till nytta och nöje... Jag klarar ju det inte själv, gräva upp rötterna och flytta ett fyra meters träd, gräva bort den gamla stubben och rötterna... Jag lade fram förslaget till gubben som inte tyckte att det var så bra ide men efter några dagar började han gräva.... Ikväll var det uppgrävt och sen skulle det flyttas... lite för tung att släpas, då kom jag på att bakom vår gamla lekstuga stod en gammal lådbil/flak från det ungarna var små, jag drog fram kärran och trädet skulle få  åka till framsidan! Jag drog kärran och gubben knuffa på!

Klart för start!

 Hej vad det går!

 Första etappen klar, nu skulle trädet ner i gropen 

Allt går om man vill!

Trädet på plats i gropen, vattnat och färdigt fixat!

Tror nog gubben är nöjd också med trädplanteringen, fast han ser lite böjd ut när han går...

 Skall bli spännande att se i morgon om fåglarna gillar sitt nya träd!

Fångtransport till friheten

Vårt husdjur som bott under verandan och i ytterväggen gick i fällan i dag efter 4 månaders kamp....

Så kollig som jag är så så var det riktigt ledsamt att bli av med råttan Råtto. Det var en söt stor råtta med vacker päls och stora plirande ögon och så söta små framtassar som hållit fast nötter o korn....

Råtto fick åka bil för första gången i sitt liv, flera kilometer. Blev varsamt buren i buren... 

 Jag letade med omsorg efter ett bra nytt hem till honom. Lite bekymmer med att få upp fällan, men fångtransportören lyckades!

 Här är Råtto på väg till sitt nya fina hem...

... in genom dörröppningen för att granska nya bostaden!

Visst ser det väl trevligt ut  här ute  på landet några kilometer från stan, att få bo i lugn och ro utan en massa fällor! Med sig som boägg fick han en näve jornötter.