I över en månad har jag gått och hälsat på svanen som byggt bo, lagt ägg och ruvat vid Notudden. Den har varit med på lite ungdoms träffar, ölflaskor, chipspåsar m.m. har påträffats på berget bredvid, midsommarfirande med midsommarstång och massor av människor, hundar som sprungit nästan fram till boet och vill hälsa och en tokig kärring som gått där och pratat och fotat.... Svanen har legat lugnt kvar och ruvat på sina fem ägg. Men i början av veckan började det hända saker, helt plötsligt stack ett litet dunigt huvud fram under vingen. Men dagen efter såg vi inte till någon unge....
I går kväll beslöt grannen och jag att vi går dit med våra kameror och ser om vi ser någon liten dunboll... Tyvärr var boet tomt, men ute i viken simmade ett svanpar med tre små, små ungar.
Lite tokig som jag är så satte jag igång och ropa pocko, pocko, pocko, för så brukar jag ropa när jag matar fåglarna på isen på vintern (svanar har blivit matade då också), jag har hört att en gammal släkting till gubben brukar locka så på "sina svanar". När jag började ropade satte svan familjen upp högsta hastighet mot stranden och oss! Båtmänniskorna som var i närheten trodde nog att kärringen fått något större fel som kacklade på detta sätt!
Mor, far och de tre ungarna kom med bestämda steg tillbaka mot boet utan att bry sig om oss, så klart väste de " stanna vid stoppgränsen" som var 2-3 meter från boet.
Mamma svan och ungarna i släptåg hoppade upp i boet.
Pappa svan stannade nere vid strandkanten och luftade sina fötter en och en....
Mamma svan gick runt och redde upp i boet och gjorde det bekvämt för sig och barnen.
Ungarna lade sig snällt i rad i boet....
Mamma svan bredde sina vingar över ungarna och lade sig till ro, fast alla barn ville nog inte rikt lägga sig med detsamma....
Själen fick sitt, då vi njöt av den vackra kvällen, naturen och djuren....
Solen gick ner och vi lämnade familjen svan. Jag gick hem för att se Brasilien-Colombia matchen men det var ingen lisa för själen....
